Inte igen

Jag borde tänkt på att det var väldigt tyst.


Det var så lugnt och stilla att det gick att både tänka och dricka kaffe utan att bli störd. Chris gick upp på övervåningen för att se var Matilda höll hus. Så fort hon hörde steg i trappan sprang hon iväg och gömde sig. Han gick efter. Hon sa: Titta inte på mig! Och det gjorde han så klart… och höll sig för skratt. Hon hade hittat mitt smink och målat ögonbrynen. Alla andra höll sig också för skratt. Vill hon se ut så där så går det bra så länge man inte visar sig ute bland folk. Dagen efter hade jag lyckats tvätta bort sminket och kvar av min svarta penna var bara en grå sörja eftersom hon använt den som pensel åt någon kräm som hon geggat runt tillsamman med min linsvätska. Så kan det gå.

It was very quiet and relaxing, nearly too quiet. Chris went upstairs to see what Matilda was up to. She ran off when she saw him and told him: Don’t look at me! Which he obviously did and tried not to laugh. She’d found my makeup and ruined yet another pen.